I denne uge kommer vi midt ind i en samtale. To venner har delt et udklip af en korrespondance, de har ført over de sidste par uger. Det er en åbenhed, vi er taknemmelig for, at blive inviteret ind i et intimt, men upersonligt rum, et værksted og ikke et soveværelse, at opleve noget ufærdigt og prøvende på vej mod virkeliggørelse.
Der er meget i deres samtale som vi genkender. Hvordan det også for os på en måske paradoksal måde har været akut at tænke sammen i en tid med store og pludselige forandringer. Vores venner refererer f.eks. til Peter Weiss (et af hvis malerier vi også bringer her foroven) og hans roman Modstandens æstetik der bl.a. handler om en gruppe unge kommunister, der finder sammen i 30'ernes Tyskland, en øjensynlig tilbagetrækning til et privat rum under et regime hvor den offentlige politiske praksis er blevet umuliggjort i lige så høj grad som den er blevet nødvendig. Vi synes der er noget lærerigt for os selv i forsøget på at tænke fra begivenhedens øje, og ikke, som vi ellers kender det fra akademia, som Minervas ugle der samler op på det skete, opstiller og kortlægger tilbageskuende overblik over hændelser andetsteds.
Korrespondancen spørger til grundlaget for en sådan forskende forståelse i og af situationen vi befinder os i, det de kalder "betingelserne for de fælles erkendelsesprocesser". For os er det først og fremmest samtalen, som igen forudsætter at vi formår at skabe et rum for talen og lytten, at vi hver især og mere og mere sammen forstår at tilvejebringe et energioverskud og et uplanlagt tidsrum hvor vi kan mødes, og at vi lader de sociale dynamikker imellem os blive et anliggende for samtalen. Vi har måske netop fundet ud af at de tegn på tænkning der har vist sig her, især er dukket op når samtalen er lykkes med at inddrage sine egne betingelser, som en indfoldning af det vi ellers kunne tro var ydre. Der hvor vi selv kommer i spil: i venskab.
Da Muhammad Ali engang var blevet inviteret til at give et foredrag på Princeton, indledte han med sine forbehold over for at tale for et auditorium fuld af velstillede, veluddannede hoveder, kommende læger, advokater og præsidenter, hvilken chance han overhovedet havde for at sige noget "klogt" til dem, før han endelig bekendte "that's why I didn't bring any notes with me."
Brevene herunder kunne godt have fået mange noter med på vej; der peges i mange retninger og refereres til mange ting, vi ikke kender og ikke umiddelbart kan følge, men den uvidenhed vi måtte føle, er vel bare den uforståenhed man slås af når man dropper ind midt i andres samtale, så vi har også valgt at lade notesbøgerne blive hjemme. Normalt er det os der får lov til at sakse vores tanker ind forud for andres tekster, for en gangs skyld er det os der få lov til at nyde at være de dumme, de stumme.
31 marts 2020
Hej F,
At se logistik som en form for subjektivering rammer totalt plet, synes jeg, hvor grænserne mellem kapitallogik og subjektet netop udspiller sig inden for kroppen, eller måske snarere, i forholdet mellem kroppene.
Jeg har tænkt meget over virusudbruddet som en slags udtynding af proletariatet og af potentialiteten, hvor arbejdskraften netop afvaloriseres, og en ny og intensiveret cyklus af akkumulation bydes ind. Mens jeg var syg, læste jeg et uddrag fra Giorgio Cesarano og Gianni Collus Apokalypsen og revolutionen, hvor én af teserne netop sætter udøvningen af det, de kalder for en bakteriologisk krig, i forbindelse med udbytning og afpresning. Hermed min skod oversættelse:
"Men deres kitler er af et stof, der er så slidt, så gennemsigtigt, at mester-troldmandens gamle mundering kan skimtes ved første øjekast; troldmændene af hver udryddelse og afpresning: Såvel Auschwitz (knoglernes løn), som Hiroshima (den demografiske løsning), som i den bakteriologiske og afløvningsbaserede krig (desinficering som livets udslettelse), som i den terapeutisk nekroserede neurotiske fred (behovet for at leve som en psykisk sygdom)."
Afsnittet er også lige blevet udgivet i engelsk oversættelse i det nye Endnotes, men den franske oversættelse udkom i et nummer af Invariance midt i halvfjerdserne, sammen med en brevveksling mellem J. Darlet og Camatte, som netop omhandler tendensen til arbejdets afvalorisering. Sammensætning af de to tekster, som jeg læste netop ved begyndelsen af virusudbruddet i Europa, har nok begrænset mit blik, men jeg kan ikke lade være med at tænke, at det som er ved at ske lige nu, blot er en fortsættelse af eksisterende tendenser indenfor kapitallogikken – som forener os i adskillelsen. Den afstand føles pludselig meget håndgribelig. Det er ikke kun at de eksisterende klasseforskelle bliver endnu mere synlige under karantænen, men at forholdet mellem kapitalen og arbejde er ved at ændre sig, hvor udbytningsforholdet trænger ind i livets grundlæggende forudsætninger, altså i produktionen af de betingelser, der muliggør at arbejdskraft kan stå frem som en vare overhovedet. Arbejdet er blevet udbyttet som potentiale i længere tid, men nu, kunne det i hvert fald forestilles, en række foranstaltninger, der ikke kun leder til endnu større kontrol over arbejdsprocessen, men også en billiggørelse af arbejdet, hvor omkostninger forbundet med dens (re)produktion sænkes i forbindelse med kortlægning og inddæmning af pandemier, ikke kun af covid-19, men af alle mulige udbrud, der kan forventes at komme i fremtiden. Dvs. at den række tiltag, der indstiftes for at forebygge at økonomien skal lukkes ned en anden gang, også kommer til at have vidtgående konsekvenser for arbejdskraftens (re)produktion.
Vi talte kort om Peter Weiss' roman Modstandens æstetik forleden dag, og det var rørende at høre dig læse noget af det højt, mellem kaffekopperne og håndspritbøtten. Først og fremmest er det beskrivelsen af indelukkethed og løsrivelse, som jeg synes taler umiddelbart ind i en tid hvor social afstand er blevet normen. (Jeg går ud fra at de nuværende tiltag indstifter sig på permanent vis i en eller anden form, at "social" afstand bliver normen. Hvad tænker du? Jeg er overrasket over hvor let og hvor meget jeg allerede har glemt tiden, hvor jeg kunne give knus uden forbehold, hvor jeg ikke krydsede gaden for at minimere smitterisikoen. Jeg savner fysisk nærvær med folk uden for mit eget hus, både venner, men også blot på gaden. Samtidigt kan jeg mærke, hvordan jeg også er begyndt at finde mig i afsondring, mærke en følelsesmæssig afstumpethed ved at tilpasse mig karantænens rytmer.) I modsætning til Weiss-romanen, hvor fascismen var årsagen til jeg-fortællerens afsondring fra hans kammerater – men som også betød at deres få, hemmelighedsfulde udvekslinger antog enorm stor betydning (det er egentlig mest det, som tiltaler mig ved romanen, altså hvordan erkendelsesgrundlaget både er iturevet af fascismens vold, men også hvordan det bliver lokaliseret i udvekslingerne mellem kammeraterne) – så er det som om de nuværende tiltag gør det samme, bare ved højlys dag, i stedet for bagom overdækket vinduer. Men også det skærper behovet for udvekslinger og fælles erkendelse af situationen. Giver det mening? Nogle få stykker kan mødes på pladsen med to meters afstand mellem sig, mens forholdet mellem afstand og nærvær er ved at ændre sig radikalt. (Pessimisten i mig tænker at det sagtens kan normaliseres, jeg ved ikke hvor langt det skal gå, inden det bliver uudholdeligt, hvor afstand netop fører til opstand, og om den fornemmelse kan deles og ikke internaliseres.)
At læse Modstandens æstetik, der på sin vis er en antifascistisk roman, hvor kunstneriske virkemidler erobres af modstandskæmpere; at læse det netop under karantænen, hvor blot det, at gå ud for at spille kort sammen fx, ligner en underjordisk virksomhed, hvad betyder det? Umiddelbart tænker jeg på Bordigas kritik af antifascismen, altså at virussen netop ikke skal bekæmpes som en udenforstående fare, der skal drives bort, så at vi kan vende tilbage til "normalitet", samtidig med at jeg ærgrer mig over en sidestilling af virusudbruddet og fascismen, i stil med det som Cesarano-citatet ovenfor antyder. Altså hvor fascismens specifikke økonomiske struktur og masseudryddelse blandes sammen med en slags uformidlet kapitalforhold. Det kræver en længere snak om kapitallogikkens udformning og udfoldelse i forbindelse med undertrykkelse og udbytning. Der var noget opmuntrende ved Chuangs tekst, tænkte jeg, hvor de pegede på, hvor svag den totalitære stat fremstod under lockdown, hvor mange huller der potentielt var i kontrollen. En del af tiltagene – deres iscenesættelse (realistisk men uvirkelig, som jeg hørte det beskrevet forleden) – bilder jeg mig ind, er netop til for at hindre en kæmpe opstand under karantænen, hvor staten netop allerede er spændt hårdt for.
Jeg har været helt overrumplet over hvor mange tekster, der er blevet skrevet, hvor meget de har cirkuleret. Det føles svært at følge med. Dermed også måske en grund til at Weiss-romanen trækker i mig.
Der er noget ved brevformen, der føles meget passende. Glæder mig til at ses igen. Måske på mødet senere.
Knus uden knus. J
2 april 2020
Hej J,
Jag tycker det är bra att detta utbyte får ta lite tid, på samma vis som vi nu underligt nog försätts i en förskjuten produktions- och reproduktionsapparatur under lockdown. Huruvida den tröga hastigheten är ett motstånd eller ett tecken på fortsatt arbete under nya förhållanden, det vet jag inte. Troligtvis båda, men jag tror oavsett att skrivandet genom de förhållandena ger mening bortom slutprodukten. Och här passar det ju att återvända till din kommentar om avvalorisering. Kanske är det så att den typen av extrema arbetsförhållanden som du beskriver snarare blir en förlängning av karantänen, och att detta är trögheten som jag inte riktigt kan sätta ord på ännu. Är det inte dessa nya former av förvaringar och reproduktioner som manifesteras särskilt denna vår?
När det kommer till skillnaden mellan arbetskraftens förmåga att utgöra en vara, och dess potential att framstå som sådan, undrar jag om det inte idag blir särskilt tydligt hur denna skillnad opererar som en självmanövrerad gräns, ett arbete som vi förkoppsligar och ofrivilligt bebor, där våra olika materiella förmågor att ”uppbära” denna potentialitet synliggörs allt tydligare, både hos oss själva, i våra relationer, och i stadsrummet. Jag tänker på de plakat som de har satt upp över byn nu: det står "Hold afstand" och visualiseras med två människor som skiljs åt med en linje. Därefter står det "politiet kan gribe ind", varefter det tydliggörs, som lagen säger, att tio personer är gränsen för ingripande. Likväl visar bilden och den översta texten på något annat, vilket understryker lagens insipprande genom och utöver denna avgränsning. Linjen mellan de två människorna är nämligen vår egen att dra, och vi förväntas att göra det. Det är liksom vi förväntas att ta avstånd från eller i oss själva. Detta avstånd skyddar kanske rent statistiskt, men när statistiken blir lag, tillintetgörs också de människor som redan innan dess inte rymdes i dess paragrafer. Detta ser vi ännu tydligare i linjerna på Netto, där grafiken på plakaten för övrigt har utvecklats till halva människor, som står bredvid varandra. Brustna entiteter vägras sitt ömsesidiga beroende, och där den vidgade reproduktionen bortom kärnfamiljen eller individen amputeras till personnumrets skrala förvaringsrum: hemmet/kroppen, arbetet/kroppen, staten/kroppen. Det får mig att tänka på vad en vän, Vlad Nanca, en Bukarestbaserad konstnär, har arbetat med länge. Han har scannat gamla arkitektskisser från 50- och 60-talets Rumänien för att undersöka hur människor avbildades under den då förhållandevis funktionella kommunismen. Som du ser smälter här människorna samman i en till synes konstant föränderlig massa:
Detta sagt känner jag liksom du att det är svårt att förstå situationen som nu råder på annat sätt än som en kapitalets manifestation på ett för oss annars ganska privilegierade människor osedvanligt alienerande vis. Och, så klart, på ett särskilt alienerande vis för de som var utsatta redan innan. Men frågan är bara hur vi kan sätta ord på, eller synliggöra och inte minst: motverka, hur alienationsprocessen sker, nu. Saken blir särskilt komplicerad när det som nu är fråga om en självmanövrerad alienationen, där våra potentiella liv cirkulerar, verkar operativt, i ett system som måste sätta dem i arbete (avkodning, diagnosticering, anställning) för att därigenom värdera dem.
Nyligen talade vi om personbevisets, passets, relation till pesten, och jag tror att vi idag kommer att se en än mer våldsam kvantifiering av det levande – vilket gör dina ord om döden passande. När döden blir en offentlig angelägenhet, som under en pandemi, blir livet som sådant en gräns som inte längre är vår egen att formulera. Och på så vis är inte heller döden vår att konstatera eller värdesätta, vilket paradoxalt nog understryker den forcerade individuella reproduktion som vi genomlever under lockdown, då vi både förvarar och avläser oss själva såsom (ännu) funktionella levande arbetare (hur länge vet jag inte). Det är liksom vi ackumulerar oss själva i den statsapparatur som förbereder sig på ”genåbning” – den största och mest riskfyllda investeringen (eller risk) som staten (eller alla stater) har gjort/tagit på länge. Och i denna ekvation är det som att den statistiska (formella) bilden av arbetaren också är arbetarens ansvar att 'ge (reellt) liv', vilket på sätt och vis resulterar i ett dubbelt arbete. Under dessa veckor har mina tankar allt mer riktat sig mot den estetiska apparatur som upprätthåller just denna 'förvaring' av det levande, som också i konsten är en central fråga, i termer av live-begreppet, som ironiskt nu också genomgår en kris i eventens covid-kollaps. Därför tänker jag mycket på logistikens estetik, eller rent av estetiken som fabriken själv då medieringen av (levande) arbete idag allt oftare är den primära produktionen.
Med allt detta sagt tänker jag att det avstånd som du så träffande beskriver, som vi praktiserar och dessvärre vänjer oss vid (jag vill inte tänka på hur det påverkar barn), verkar likt själva medieringen av den statistik som Frederiksen återkommande pekar på. Den potentiella, inte arbetaren, utan risken. Siffror som gör det potentiella absolut. Liksom du beskriver växer behovet att teckna andra linjer, markera alternativa knytpunkter, relationer som mellan våra åtskilda situationer kan skriva något ytterligare, i de rum som vi inte längre beträder (de gemensamma). Jag läser Weiss roman som en som i sin text tecknar dessa rum, liksom en förhandling med vad konstkritik kan vara och göra i relation med detta live-begrepp. Hur är det möjligt att skriva en kritik som inte också, likt marknaden, värdesätter detta levande, utan som kanske snarare förskjuter dess räckvidd. Det senaste året har jag funderat på just det, hur en annan konstkritik skulle kunna se ut, och om den då över huvud taget skulle kunna bestå. En som i sitt skrivande genom och ur materiella förhållanden (snarare än från ett föreställt ”vid sidan av” dessa) också förhandlar denna materialitet, och där kritikens objekt inte bara är produkten av ett arbete utan också förutsättningarna för detta. I min mening går det således att vidga begreppet konstkritik till att inkludera alienationsprocessens estetik, vilket skribenter såsom Ana Teixeira Pinto och Kerstin Stakemeier har gjort på det senaste, när det kommer till fascismens framväxt i just denna meme-kultur, i det inte bara lev-, men också slösbara livet, så att säga. Med andra ord, frågan om vilket liv som blir en meme, och vilket som utför arbetet som upprätthåller GIF-ens loop. Det får mig att tänka att vi i detta läge måste skriva inifrån dessa bilder, snarare än om dem. Genom att läsa situationen inifrån och ut kanske vi både kan synliggöra och korrumpera den estetik på vilken Frederiksens m.fl.:s diskurs vilar. Jag tror också att vi behöver finna nya begrepp för vad vi ser och genomlever. Kan vi likt Weiss följa de strukturer vi ser omkring oss, läsa deras historiska former och rörelser in i och genom våra, ordlösa? Jag skäms ibland över att tro för mycket på ordens förmåga, men jag tror likväl att en estetik av detta slag är vara angelägen att skriva idag. Vad tror du?
Glæder mig till att fortsätta denna utväxling, och hoppas att vi ses snart också. Idag var vädret ohyggligt på mötet, så du missade inte mycket.
Kram från Bispebjerg,
F
13 april 2020
Kære F,
Som du skriver, er det måske ok at vores udvekslinger foregår med en vis forskydning, især under den vedvarende karantæne. Jeg sidder på trapperne under en solrig himmel, og nu, mens jeg skriver, begynder det, utroligt nok, at sne uden at himlen mørknes. Kun små krystaller. Jeg troede først, det var blomsterne fra kirsebærtræet længere nede ad gaden, men så smeltede de på tastaturet.
Brevudvekslingens langsommelighed føles meget tidssvarende, synes jeg, selvom situationen uden tvivl er akut. Din sidestilling af Nancas arbejde med "Hold afstand”-plakaterne er meget rammende og rørende, synes jeg. Hvilke linjer kan trækkes, hvilke flettes sammen? Der er noget ved tegninger, der kan skildre forholdet mellem det abstrakte og det konkrete; hvor der findes forbindelser, hvor adskillelser, mellem sanselighed og tænkning. Når vi kan smitte hinanden på tre meters afstand bliver kroppens afgrænsning også utydeligt på et samfundsmæssigt plan, samtidig med at den så kraftigt skal markeres og kontrolleres. Det er netop indhegningen af kroppens potentielle grænser, som jeg synes forbinder situationen med kapitalens stadige tendens til at afvalorisere arbejde, hvor indhegningen også er en ekspropriering, altså en fortsættelse af den såkaldte oprindelige akkumulation ind i retten til at (re)producere kroppens potentielle grænser, sammenfletninger og udvidelse. Jeg synes du har helt ret i behovet for en anden slags kunstkritik, men jeg har også lyst til at kalde det for noget andet. Kritik, betyder det ikke på en måde revolutionens udeblivelse? Og kunst, betegner det ikke netop adskillelse? Det som jeg synes vi kan bruge fra Weiss, er hvordan æstetikken kan anvendes til at befordre fælles erkendelsesprocesser, men også udforske betingelserne for den erkendelse, hvordan de finder sted på et iturevet grundlag. Afbrydelser og forvrængninger må være vores udgangspunkt, sådan ser jeg det i hvert fald. Rummet er vendt på vrangen og tiden forskudt. Mht. til sproget fx, bliver vi så ikke ved med at bilde os ind, at det er gennemsigtigt nok til at betydning kan lysne gennem ordene? Hvad er forholdet mellem en modstandens og en modtagelsens æstetik? Modstanden, både som noget der udøves, men også som noget, man kan læne sig op ad, som støtte. Modtagelighed derimod, den er nok forbundet med henvendelse, med at danne, eller skabe rum, men også som noget der giver efter, som tillader aftryk, eller som det er muligt at forsvinde i.
Du skriver om fremmedgørelsen, at prøve at lokalisere den lige nu, hvor den er trængt så langt ind i kroppen. I den forbindelse virker påbuddet "hold afstand" helt absurd. Som om vi kunne gøre andet? I dag er det dog indlysende, at den vestlige marxismes fremmedgørelsesteorier handler alt for meget om bevidsthed. Bevidsthed og erkendelse er måske ikke de steder, vi skal begynde at komme på fremmedgørelsens spor. I stedet for afledning af opmærksomhed, påtvunget refleksion og mindsket handlingsrum, er det måske snarere både begær og kroppene, både en intensivering og afvikling af kræfter, der bliver løsrevet, og muligvis underkastet kapitallogikken. Jeg sender hermed nogle tegninger fra Wilhelm Pflügers undersøgelse af frøer, som, så vidt jeg husker, spillede ind i en gentænkning af bevidstheden i midten af det 19. århundrede, dens mulige adspredelse gennem nervesystemet, dødens potentielle sammenfletning med livet.
Glæder mig til at ses og snakke sammen igen snart.
Kram, J
20 april 2020
Hej J,
Det är något med tiden nu, som vår vän också skrev i sitt tidigare brev och som en annan vän skrev till mig nyss: tiden står still och går samtidigt extra fort, känns det som. Jag känner lite samma med orden, som jag annars har så nära till hands. Nu, när jag egentligen skulle kunna skriva hela tiden, både finns de där mer än någonsin (de är nästan överväldigande många), samtidigt som de ter sig så avlägsna/främmande. Lite som att världen som jag brukar fästa dem vid har dragit sig undan. Och orden glider av.
Igår kväll talade jag och några andra i min familj om hur vi ska sätta ord på musik skriven av en av oss som inte längre lever. Vi frågade oss: hur tänkte han kring ljuden som han gav upphov till, som just verkar bortom det skrivna eller talade språket? Vilka av våra ord, idag, gör våld på denna ordlösa språkvärld som idag också är död, och vilka understödjer dess liv såsom det resonerar idag? Vi kan gissa, men kommer aldrig att veta. Även om döden och livet är så fundamentalt olika just för att vi bara känner till en av dem båda, så är det något med detta att sätta ord på något som, liksom Blanchot skriver, redan har kommit, och som samtidigt ännu inte är här, vilket påminner om tiden vi nu befinner oss i, idag. Om Blanchot talar om stjärnans glans, eller Schein i allmänhet, så läser jag en liknande avlägsen närhet i den outsourcade livsförvaltningen som präglar denna vår. Ja, kanske är det just detta absurda tempus som Blanchot tecknar som spökar i covid-grammatiken. När dör det levande arbetet?
När vi läste Blanchot vid bålet häromdagen, talade vi också kort också om Ian Hamilton Finlay. Och det är något i hans dikter som påminner om frågan du skriver om de olika konturerna för kroppar, som jag nämnde i mitt tidigare brev. Du skriver: "Hvilke linjer kan trækkes ud, hvilke flettes sammen?" Här nedan följer några utdrag från Hamilton Finlay skriver, som jag översatt till svenska:
- "Ingen exil, så väl som inga cirklar, utan föreställningen om en mitt och en omkrets."
- "Sjukdomen och exilen återupprättar våra horisonter."
- "Liv i exil är halvvägs till att bli statyer"
- "I begreppet essens ligger föränderlighet, förändring påvisar bara det underförstådda."
- "Det är omväxlingarna som fyller formen"
- "Det framträdande kan förstås som det som kliver utanför förståelsens kategorier, liksom begreppet primärt används i matematik."
- "Det som vi inte kan omtala måste vi konstruera."
Just den sista raden pekar så tydligt på behovet av att konstruera, ja, sammanhang och former för de ord som annars försvinner. Och att den typen av konstruktion verkar genom och utöver det skrivna. Jag tror att brevet är ett sådant sammanhang. Vad jag ser i Motståndets estetik är också behovet av göra detta arbete just gemensamt och att ta med detta gemensamma i sin påtvingade individuella rörelse (eller flykt). Och för att komma tillbaka till konturerna, eller de konstruktioner som vi måste uppbåda, så kanske det också handlar om att föregå de potentiella gränserna, som du nämner i ditt brev. Hur dessa inhängningar, konturer, inte bara omringar oss, utan också utgör oss. Liksom att vi blir vår egen gräns. Gränsen mellan att sova och att vara vaken, att arbeta och att inte göra det, att upprätthålla livet eller att ge upp det. Och här kanske vi kommer till vad du skriver om kritiken. Jag undrar till exempel om det vore möjligt att tänka gränsdragningen utan verk, eller snarare: att se gränsen som en verksamhet i sig, som praxis. Det är därför som dansen är så intressant i detta fall, då den inte särskiljer arbete och verk. Spektaklet finns där, och negationen av det likaså. Här kommer vi till de avbrott och förvrängningar som du nämner, och hur vi möjligtvis kan se dessa ske i skrivande/läsekretsen/redaktionsgemenskapen, i delad praktik som också inkluderar ömsesidig reproduktion, istället för produktionen av en absolut avskiljning/ett uteblivet uppror.
I första delen av Motståndets estetik skriver Weiss följande: "Det var genom att låta motsatser, motsägelser brytas mot varandra som vi kommit fram till något gemensamt. (...) Liksom nya föreställningar uppstod ur divergenser, konflikter, så uppstod varje handling ur sammansmältningen mellan antagonismer. Det var insikten om och artikulerandet av dessa processer som möjliggjorde samlevnaden, den ömsesidiga uppskattningen."
Utan att förstå detta som en beskrivning av en syntes tycker jag att orden beskriver samtalet som den immanenta kritikens kärna, eller den negativa dialektikens kollektiva artikulation. Jag undrar också om denna gräns, som inte bara omgärdar oss, men som också bebor oss, och som vi bebor, mellan arbete och liv, liv och död, tid och otid (som man faktiskt kan säga på svenska), kan artikuleras estetiskt. En gräns som nu står på spel under coronan. Och för att återkomma till de olika konturerna, som också bilderna av Pflügers, som du bifogade, så kanske detta också gäller den parentes som Marcello nämnde. Om det nu är så att parentesens linjer faktiskt är våra kroppar, hur sätts de i rörelse?
Jag tänker att samma frågor går att ställa till brevformen som sådan, i relation till dess avstannande publicering – som också ofta sker efter att utbytet avstannat, inte sällan på grund av någon av parternas bortgång. Så är inte fallet nu, och inte heller är vårt samtal över. Men kanske kan dessa stycken teckna en kontur genom de veckor som vi har skrivit, och bortom den tid som vi förhandlat med att upprätthålla som någorlunda lineär, fastän det är så uppenbart att den cirkulära reproduktionens sammanpressning med den lineära produktionen oundvikligt blir ett sömnlöst virrvarr. Och genom detta virrvarr har vi tecknat linjer rätt igenom de spekulativa avgränsningarna för liv som vi försatts att själva manövrera under denna vår. Att arbeta genom dessa är möjligtvis också ett sätt att ge dem en annan mening, och konstruera något nytt däri.
Kram F