Var och en sin egen skattsökare

I aften bringer vi en tekst af den svenske forfatter, journalist og feministisk aktivist Elin Wägner, skrevet til tidsskriftet Husmodern i 1928. Vi har tilføjet et efterskrift til teksten om Wägners betydning og arv. Teksten selv, som vi vil koncentrere os om her, er en opfordring til at skrive dagbog om det som er sket, stort og småt; om at gøre det erfarede liv mere brugbart ved at øge sin bevidsthed om det. Og med det mener Wägner mere brugbart både for andre og en selv: "Det gäller att samla sig skatter i det förflutna som man kan ta av."

Wägner som selv var journalist, taler til husmoderen, en underrepræsenteret del af historien, og det relevante i teksten er stadig opfordringen til det som ikke blev regnet for noget; at mindes hvad der ikke blev fortalt. Det kan vi bære over i vores eget liv. Hvis vi fortæller hvordan vi har det, kan det måske blive lettere for fremtidens kæmpere at forstå kampen og føre den. Og allerede i dag må vi skrive igennem konflikten og forstå vores skrift som et bidrag af en opstand, vi endnu ikke har set enden på.

Vi læste engang et sted, "this is History in its entirety stripped of all honours and medals, emptied of the glory of heroes and dragged through filthy kitchens, sleepless nights wathching over cradles, "beds-work stations" and "houses-factories."" – hvor overvældende, al den tid som er blevet brugt på det arbejde, man har haft travlt med at glemme.

Vi skal ikke skrive vores følelsesliv, skriver hun, men hvad der faktisk sker. Der er noget fint i at gøre det hårde arbejde at skrive sit liv så rent og praktisk som man kan. Wägner mener at vi dermed kan få en menneskekundskab, måske endda en selvkundskab. Det er ikke i sig selv nogen kunst, men det skaber måske plads til en kunst, netop fordi vi ikke går og holder på indholdet. Vi tænker på consciousness raising, og læser Wägners tekst som et tidligt bidrag til den feministiske bevidsthedsskabelse, især som det kommer til udtryk i basisgrupperne. Dér handler det om at dele erfaringer af det personlige, en almengørelse som afslørede det politiske, vi deler.

Man transformerer også sig selv på en eller anden måde ved at skrive det ned. At sætte ord på, er allerede en slags virkeliggørelse. Selv hvis det bare er ”Jeg spiste chips”. Kroppene husker, også når vi ikke selv gør. Ligesom når man har haft en drøm, som man ikke kan huske, men en følelse eller et traume sidder tilbage i kroppen.

Når vi har læst noget som virkelig ramte os, har det nogle gange været en følelse af at vi kom til at huske noget som vi havde glemt at vi vidste. Det rammer noget, som har været der hele tiden. Engang havde én af os en snak med sin storebror om barndommen. Han fortalte ting, som vi havde glemt, men stadig godt vidste. Ligesom én af os fik at vide at en gammel ven var død, en ven som vi faktisk havde glemt fandtes. Og alligevel blev vi meget berørte. Hvis ingen havde fortalt os, at han var død, havde vi nok ikke bemærket det. Det er sket flere gange. Dem vi har glemt, er uden tvivl en del af vores virkelighed, også når vi ikke ved det.

At øge sin bevidsthed om det erfarede har med mindernes kompleksitet at gøre. Mens vi også selv mærker den kraft, det kan have at skrive ned, virkeliggørelse gennem sproget, for os selv og ikke mindst for hinanden, ved vi også, at man ikke bliver bedre til at huske, hvad der faktisk er sket, fordi man skriver det ned i en dagbog. Det man husker, er altid noget andet end det, der skete. Som når man mindes sin barndom: Hvornår husker man en begivenhed, og hvornår er det fortællingen om det, vi husker, f.eks. gennem fotoalbummets angivelser af tid og sted. 

Vi vil gerne aflyse nostalgien om det, som går tabt i konstruktionen af en erfaring. Vi har kun det liv, som vi tager på os, og det at tage det på sig er et arbejde. Hukommelsen er upålidelig, det er ikke dén, vi skal sætte vores lid til, men erfaringen som den er udtryk for. Måske kunne man kalde denne forskydning mellem hukommelse og erfaring for en slags opbevaring af tingene i glemslens form. Både det erindrede barn og den erindrende voksne er tynget af tidens ophobning, begge forvandsker tingene. Ligesom elastikken i afstanden mellen en drøm og det man skriver ned, også er en forskydning. Men det at have en dagbog, et slags opslagsværk over vores liv, kan måske hjælpe os til at mærke erfaringen. 

Én af os plejede altid at have et stykke papir med i tilfælde af at noget skulle skrives ned. Det blev til en hel notesbog. Den skulle rumme alt skrift fra den tid, både noter fra skolen, drømme, egne tanker, skitser, referater. Den blev aldrig læst sidenhen. Det vi ikke gjorde, var at sætte os ned for at skrive. Det kunne vi jo gøre hele tiden, og derfor gjorde vi det aldrig. Vi gemte alt i samme bog: måske det er gemt, men vi finder det aldrig igen.

En anden af os har aldrig skrevet dagbog, men har i stedet samlet på sætninger i en notesbog. De behøvede ikke at have noget med hinanden at gøre, de blev bare samlet, og fordi vi kom på dem i situationer vi var i, var det vel også en slags dagbog. Da vi var på jobcentret, brugte vi det at skrive ned, som ren overlevelse, ved gennem skriften at gøre det som skete til noget spændende, som ellers absolut var det modsatte heraf. Vi har også brug for at finde måder at erindre på. Vores ugebrev er én.

Og læsningen af andres dagbøger kan være en kraft mellem historien og nuet: Når vi læser Lou Sullivans dagbøger1, føler vi os priviligerede over at læse det på dette historiske tidspunkt, hvor vi har andre at genkende os i, at vi står på skuldrene af nogle som har gennemlevet de samme ting, kæmpet for dem og skrevet om dem til os i dag, også selv om de aldrig selv dengang ville have troet, at nogen en dag ville finde disse kræfter i deres dagbog.

Illustration fra Husmodern

Var och en sin egen skattsökare

»Har ni varit i Stockholm?» 
»Det kan jag inte säga. Jag vet inte om jag varit där eller om jag bara hört talas om staden av andra.»
»Skulle ni vilja ge mig ert ofelbara recept mot engelska sjukan?»
»Gärna, men jag har glömt den viktigaste beståndsdelen.» 
»Mamma, ge mig adressen på vår släkt i Amerika. Jag ska skriva och be dem skaffa mig en plats.» 
»Så tokigt, jag tog aldrig reda på adressen, innan din far dog.»
»När reste de över?»
»Det var 1918, nej, det var bestämt 1919. Det var det året jag kom hem från Italien, vänta då bör det ha varit 1920.»

Den som får sådana svar på sina frågor eller måste ge dem själv, får en gungande känsla av att tillvaron glider bort medan man ännu är till.Mitt liv borde ju vara mitt intill döden. Men det är icke så, ty vad jag har glömt därav, det har jag också förlorat. Jag har överlämnat åt slumpen och det nyckfulla minnet vad jag skulle få behålla, resten har fått fara. Den moderna psykologien, som till och med vill få mig att tro att jag alltjämt älskar var och en av dem jag en gång varit förälskad i, skall säga mig att intet av vad jag upplevat är glömt, allt finns kvar i djupet av mitt medvetande.

Men denna teori hjälper mig inte, när jag famlar i mörkret efter ett sammanhang, ett årtal, ett namn, en kunskap som jag förlorat. Möjligen skall allt detta komma upp i min dödsstund; men jag behöver det nu. Här sitter jag till exempel med ett brottstycke ur mitt eget liv som med en bit ur ett läggspel2 och kan icke passa in det i sitt sammanhang. Det plågar mig, jag söker och söker, och allt mera förvirrar jag mig. Det är i sådana ögonblick jag önskar att jag haft några dokument att gå tillbaka till ett register åtminstone, en almanacka, som kan ge mitt minne en hållpunkt. Det kan också komma tillfällen i livet till exempel vid en rättstvist och ingen vet vem som råkar ut för sådant – då mitt och andras väl och ve kan hänga på att mitt liv är dokumenterat.

Ja, må vara, svaras, men vem har tid och kraft att föra dagböcker? Vi ha fullt göra med att leva dag för dag, dagarna äro fulla som tunnor av arbete och händelser. Vem har väl en fridlyst vrå eller timme för en sådan sysselsättning, säger den upptagna husmodern, som alltid har folk ikring sig. Och hon tillägger: tid att skriva dagbok, har nog bara den, som ingenting har att skriva i den.

Men detta argument gäller väl mest den form av dagboksskrivning som specialiserar sig på själsliv. Att ingående redogöra för själslivets skiftningar, det tar tid och lönar sig alltför litet. Våra reflexioner äro sällan djupsinniga och aldrig originella. Dem kan vi vanligen undvara. Vad som däremot är till ovärderlig . hjälp och nytta, därest vi disciplinera oss till noggrannhet, det är att äga en stomme till vårt liv, bevarad genom anteckningar om allt faktiskt som vi upplevat.

Det gäller resor, förändringar av alla slag, särskilt anmärkningsvärda händelser: i dag mötte jag Brantings liktåg3, blev omkullkörd av en bil, vann 2000 kronor, hyrde våning, tog ett fosterbarn, tappade en smaragdring, hörde ärkebiskopen, resp. Moissi, Eleonora Duse4, o. s. v. Det är inte genast så lätt att lära sig skilja på vad som bör tecknas upp eller ej. Det kan hända att jag går tillbaka en gång till den 27 augusti 1928 och finner för denna dag antecknat priset på plommon, men ingenting om det stora fred fördraget som undertecknades i Paris. Plommonpriserna äro väl värda att komma in i mitt livs diarium, men så är Kellogpakten även!

Det är förresten mycket fördelaktigt att teckna upp i bredd något om dagens offentliga liv bredvid mitt högst privata. Efteråt blir det av oerhört intresse att se samtidigheten, som jag annars glömmer. Det ger de förbindelser, vid vilka minnet friskar upp sig som vid källor. Är det inte märkligt att efteråt kunna fastslå att jag träffade den människa som skulle bli mitt öde för första gången samma dag som stilleståndet inträdde efter världskriget?

Men allt det där kan jag ju komma ihåg, tänker man. Det här är oförgätligt, tänker jag om en dikt, en tavla, ett samtal, ett ficklån, en välgärning. Och sen förgäter jag det. Vår tids människor måste uthärda en oerhörd press på minnet. Tidningar och radio vräka över oss nyheter och intryck som alla kräva sin plats i hjärnan. Vi upp ta mer och glömma mer än vad folk gjorde förr. Våra liv äro mera brutna och krokiga. Häri ligger ett ytterligare skäl för oss att söka fasthålla grund linjerna det som i allt detta virrvarr är vårt eget.

Det är inte bara för vår egen skull vi måste göra detta. Vi ha vissa plikter mot den yngre generationen. Hur än förhållandet mellan generationerna förvandlas, alltid blir det väl så ända. att den yngre generationen kommer att ha ett visst intresse för den äldre, åtminstone som jämförelsematerial. Men vi som lyssnat till gamla människor och frågat dem om deras liv, vi veta att de vanligen förlorat den intressantaste perioden därav, mittpartiet. Ungdomen kunna de ge besked om, de kunna återge samtal som höllos för 60 år sen i replik efter replik, men sedan sviker dem minnet, eller blir osammanhängande. Hur många gånger kunde man inte önskat att de haft några anteckningar att gå efter.

Vi äro ju alla våldsamt intresserade för det mänskliga, för teorier däremot ganska föga. Detta intresse för det mänskliga, i och för sig så viktigt och nödvändigt, förnöter sig ofta på ofruktbara struntsaker eller förvandlar sig i elakhet. Det finns en högre form av detta intresse, det som omfattar människoliv, såsom skapelse, såsom drama, såsom evig gåta.

I ett land som England har detta interesse för människoöden skapat en hel dig litteratur. Ständigt utkomma biografier och självbiografier, förbluffande öppenhjärtiga och ingående. En intresserad läsare i England lär känna alla oss någorlunda kända personer om deras egna eller andras avslöjanden. En vänkrets som läser samma böcker kan ha outtömliga samtalsämnen därmed undvika sladder av grannarna. Vi ha icke någon motsvarande litteratur i Sverige, inte tillnärmelsevis. Jag menar inte att alla de som ta sig att skriva dagböcker skulle sedan ut dem. Men det intresse för ett livsskeden och omvandlingar som man givetvis får genom att följa sig själv, skulle ge en fostran till ett människointresse, ur vilket en rikare biografisk litteratur skulle uppstå.

Att ha levat länge och upplevat mycket är ju i och för sig en stor tillgång som ger den senare delen av livet sitt alldeles särskilda obeskrivliga behag. Man har ju en underbar bakgrund till allt som sker och möjligheter att fatta vad som sker och njuta av det som är vackert på ett helt annat sätt än i yngre år.

Vi som äro äldre veta ju också att vi i svåra ögonblick kunna fly till vårt förflutna och söka tröst och styrka i det påtagliga faktum att vi ridit ut lika hårda stormar förr. Men denna möjlighet blir större om man har fört anteckningar till vilka man kan gå tillbaka. Det blir på något vis ofantligt lugnande och hjälper mig att proportionerna, om jag kan fastslå att jag den gången då mitt liv var slut för femton år sen fortsatte mitt dagliga arbete, läste böcker, skrev brev, syltade lingon och köpte en ny hatt.

Det gäller att samla sig skatter i det förflutna som man kan ta av. Rost och mal, d. v. s. glömska och förvirring vilja helst förtära dem, om jag ej sörjer för god förvarning.

1.

Lou Sullivan var en offentlig transperson, forfatter og aktivist i USA, hvis dagbøger mellem 1961-1991 kan læses i samlingen We Both Laughed in Pleasure.

2.

Gammelsvensk for puslespil.

3.

Hjalmar Branting var Socialdemokratisk statsminister i Sverige i 1920-25.

4.

Moisse og Duse var den tids store stjerner på teatret, begge bl.a. kendt for deres roller i Ibsen-stykker.

Elin Wägner var medlem i Fogelstaskolan i Katrineholm, Sverige. Det var et feministisk mødested for politiske aktivister, kunstnere, forfattere og mange andre grupper. Primært var Fogelstaskolan et sted for uddanelse udenfor universitetet, det som i dag kaldes "folkhögskola," en del af det tidlige folkhem-projekt og den svenske arbejderbevægelse. Fordi det her var muligt at tage en uddannelse uden at passere universitetet, var det et vigtigt sted for arbejdere og kvinder. Samtidigt skal det også siges at det var del af det socialdemokratiske assimileringsprojekt som vi ser resultatet af i dag, når alle sådanne sammenhæng for studie og møde har høje gebyrer eller allerede er blevet nedlagt.

Fogelstaskolan var dog noget særligt for den tid. Den var separatistisk og en vigtig plads for tidlig organisering mellem kvinder og queers i Sverige. Det var et sted hvor det var muligt at leve på en måde som man ikke kunne andre steder. I fokus for Fogelstaskolan var kvinders politiske rettigheder; inklusive dem der ikke blev identificeret som kvinder – selv om det ikke var udtalt. Medlemmerne var også stærke pacifister og argumenterede for en fredelig relation mellem menneske og natur.

Elin Wägner underviste på Fogelstaskolan og skrev selv journalistik og bøger. Hun var redaktør for Fogelsta-tidsskriftet Tidevarvet mellen 1924 og 1927, dvs. lige før hun skrev denne tekst. 1941 publicerede hun den manifestklingende bogVäckarklocka, om kvindekamp, fred og venskab med naturen.